Svårt
Tänk att det ska vara så förbannat svårt…
Att tala om.
Att tala med.
Att öppna sig.
Jag menar… Såhär känner jag….. BLÄSCH.
Ja du kommer aldrig få veta. Aldrig få höra.
För jag kommer antagligen aldrig…. aldrig.
Säga nåt.
Hur kan man vara såhär?
Instängd i ett litet utrymme är jag.
Inlåst.
Ingen kan öppna heller.
Den enda nyckeln som fanns är försvunnen.
Försvunnen i landet ingenstans.
Ensam.
Jag gör mig ensam.
Jag gör mig säkert bäst som ensam.
Då slipper man en massa omständiga formaliteter runtomkring.
Jag är den där förbannade möbeln man köper hem från Ikea.
Och med följer världens största och krångliga bruksanvisning.
Det går inte att få ihop mig.
