Nattugglan igång igen!
Ja nu gör jag sista natten.
Får se hur det blir sen då,
för vad jag vet nu så har jag inge mer jobb….
Så är det att vara timmis
Letar jobb hela tiden…
*
När jag från början skaffade den här bloggen så var det för att få ur mig saker.
Tankar, funderingar och allt som ingår i det.
Även funderingar om andra såklart. Människor i mitt liv. Runtom mig.
Det har väl fungerat ganska bra vill jag påstå.
*
Jag tillhör ju inte majoriteten som pratar mycket om känslor.
Lägger hellre locket på skulle jag vilja säga.
Men jag öppnar mig nog mer å mer. Blir bättre å bättre.
Kommentera gärna…. Om och när jag har fel.
*
Undrar hur det kommer sig att det ska vara så svårt att säga vad man vill?
Det är ju lättare att säga vad man inte vill…. Oftast.
Jag menar… Vad är det som är svårt med:
”Det här vill jag….” ”Det här vill jag inte…”
För första gången på länge så vet jag faktiskt vad jag vill. Någorlunda iaf.
Men det är ändå svårt. Att säga. Och att göra.
Jag är inte så drivande.
Så mycket som behöver göras, blir inte gjort.
Det blir stillastående. Och jag kan inte…. ta tag i saker och ting.
Undrar hur det kommer gå med det.
Ibland vill jag så gärna att nån bara ska tala om för mig vad jag ska göra!!
Men själv, så kan jag INTE säga åt någon annan hur den ska göra.
Det vill jag inte. Är skiträdd att framstå som tjatig och nojjig.
Okej nojjig kanske jag är ibland, men jag är inte en sån som tjatar.
Vissa saker borde väl bara vara så självklara?
Eller kan människor verkligen vara så olika att man inte ser saker på samma sätt?
Jag vet inte. Det som är så självklart för mig, kanske inte är det för dig?
Visst fattar väl jag att alla är vi olika.
Men såna saker…. som borde vara så självklara. Är grumliga för andra?
Önskar jag kunde bli drivande igen. Pusha på liksom.
Men jag har tappat den delen av mig själv någonstans på vägen hit.
Vet inte vart. Eller hur. Eller när.
Men borta är den.
Det är ju aldrig fel att känna.
Såhär känner jag.
Man rår ju inte för det man känner.
Men ändå är det så svårt att säga.
Hur ska man nånsin få någon att förstå när man inte talar om?
Fast vissa saker har man talat om. Flera gånger.
Och det händer inget ändå.
Hur gör man då?
För att inte verka tjatig?
*
Jag har blivit flitigt omtalad av andra.
Är tydligen ett favorit-ämne hos vissa.
Fattar det fortfarande inte. Hur folk orkar.
Nära vänner till mig har blivit det också, omtalade alltså, min familj.
Under andra omständigheter. Men jag vet hur ni känner er.
Man förstår inte. Vad man har gjort.
För vissa räcker det att man lever. Ens blotta existens retar andra.
Så då lär de komma med en massa osanning. Lögner och elakheter.
Saker som är så grymma.
Hur kan människor vara så?
Jag försöker läsa sinnesro-bönen inombords varje gång jag blir påmind och ledsen.
För varför ska nån, som inte vet någonting om oss,
få oss på knä? Få oss ledsna och arga?
Det är ju så enkelt egentligen!
Den som omtalar, lever ett sånt tråkigt och meningslöst liv så de har inget bättre för sig.
Och när de får veta…. att man blir sårad och ledsen så blir det deras triumf.
Då har de lyckats. Och så kan de fortsätta lite till….
*ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra*
Finurligt är det också hur blåögda en del människor är.
Man tror att man känner någon men så visar det sig att så inte är fallet.
Acceptera det och klipp av den felande länken. Den som förstör.
Manipulativa människor ger mig rysningar. Förstår inte hur man kan vara så ond.
*
Djupa tankar blev det såhär i början på natten.
Förstår du att jag vill lära mig stänga av ibland?
Men nu har jag fått ventilera mig lite igen.
Men känner mig inte ett dugg lättad för tillfället
Känner mig snarare tyngre… För orden kommer inte riktigt ut på det sätt jag vill.
På rätt sätt till rätt person.
