det regnar utanför – det regnar inuti
mmm vad säger man?
onsdag natt. kl är 02:05 å jag sitter på jobbet.
saker har ju inte sjunkit in. så är det ju bara.
morbror ringde å väckte mig på tisdagen å såg till att jag klev upp å så bjöd han mig på lunch.
sen var det Fonus i nästan två timmar. men det gick rätt så bra.
jag tycker jag fick fram det jag ville ha sagt å saker sedda ur min synvinkel. sånt som du hade velat.
imorgon kommer din annons. så alla får veta nu. de som tänker närvara vid begravningen får höra av sig till fonus och meddela det.
den fjärde december kommer din begravning. den kommer att bli jättefin. men fy fan så tung.
men jag kan ändå känna en slags lättnad för jag vet att du skulle vilja ha det såhär. inte på nåt annat sätt.
fin musik och fina blommor. och vi nära dig.
dom kommer låta dig vara nu och inte hålla på med dig mera. du får vila.
imorgon ska jag hem till dig. jag tänker ta hem alla dina blommor.
min kärlek till blommor har jag fått från dig och pappa.
och du var så rädd om alla dina saker. det kommer också vi att vara.
jag tänker inte låta nånting hamna på nåt tokigt och fel ställe.
du vet att du kan förlita dig på mig.
den här saknaden är så stor!!!
det hade blivit en sån vana nu att hälsa på dig på rosengården.. vara hos dig.. prata med dig och hålla handen. fila dina naglar. och bara sitta bredvid dig och läsa dina skvallertidningar… heh…
ja nu kommer jag aldrig läsa en sån nå mer. för alla såna man läst igenom åren har kommit ifrån dig.
jag saknar dig mormor och det kommer ju bara bli mer å mer.
man är så van att du SKA finnas. det kommer vara en sån enorm vana man ska vänja sig av med nu.
det är tomt.

november 20th, 2008 at 6:57 f m
Hon skulle vara så stolt över dig gumman. Det är hon nog också där hon tittar ner på dig och ler över att du är så duktig. Att du tar hem hennes blommor gör henne glad. Att du gör hennes begravning till det hon vill gör henne glad med. Hon kommer alltid finnas kvar inom dig. Det är bara att plocka fram henne när du vill. Saknaden är enorm, outhärdlig. Ett tag. Men det blir bättre. Då tänker man bara på alla fina stunder man fått. Man minns alla jular, nätter man sov där, presenter man fått och gett och alla andra bra saker. Och då känns det bara fint, inte jobbigt längre. Det tar sin tid, och det ska det ju göra. Men du är så stark gumman. Du klarar det så bra.